Sitter här i soffan med ett värkande hjärta, det sticker av dåligt samvete trots att jag vet att jag inte ska ha det. Det där med att vara tonårsmamma är ett nytt kapitel i mitt mammaliv & det är allt annat än skoj, mest jobbigt & frustrerande & jag blir gråhårig av att veta att den delen av mammalivet bara precis börjat; där är fem år tills den är över

Flippen har (som de flesta andra tonåringar) inbillat sig att det är han som bestämmer här hemma, att det är han som sätter spelreglerna & sen ska vi andra svassa efter honom & hans. Tyvärr fungerar det inte riktigt på det viset, det fick man själv lärt sig under sin egen tonårstid. Jag vet precis hur han tänker & varför han gör som han gör, jag har gjort likadant. Det där med att strunta helt i vad som sägs till en, tro att man kan köra sitt eget race ändå. Och visst har han under många år kommit undan med mycket, sluppit konsekvenser osv men nu får det vara broms. Sätter jag inte ner foten nu lär det vara försent om ett halvår. Jag vill helst inte vara den här taskiga & trista mamman, men jag är hans mamma & som mamma ingår det i mitt mammajobb.

Vad det hela handlar om? Jo, vi har en regel som säger att man ska komma hem efter skolan, eller åtminstone ringa hem för att kolla av om man kan sticka till kompisar/tjejen eller om man ska komma hem. Man ska göra sin läxa mer eller mindre direkt efter skolan, iallafall ska man visa vad man har i läxa. Påstår man att man har gjort sin läxa så ska man kunna bevisa detta. Har man stundande prov ska dessa pluggas till & det är viktigare än att hänga med kompisar/tjejen. Är man iväg & ska hämtas & blir ombedd att vara klar när man kommer, då ska man vara klar på utsatt tid eller minuterna efter; man ska inte behöva ringa & jaga. Och man ska defintivt se till att man har sin mobil påslagen så att man kan bli nådd! ”Oj, jag hade på ljudlös” duger inte liksom.

Gång på gång skiter flippen i våra satta regler, han drar iväg utan att meddela/fråga & jag har gång på gång varnat för konsekvenserna av det. Och jag vet att jag varit mesig & inkonsekvent då han hela tiden sluppit undan ‘straffen’ jag hotat med men nu är det slut med daltandet. I torsdags stack han återigen utan att höra av sig hem; hade en lam ursäkt om att skoltelefonen var upptagen så därför kunde han inte ringa. Bullshit; då väntar man på att den ska bli ledig eller så går man helt enkelt de fem minutrar som det tar att gå hem, kollar av & sen åker iväg. Men nej, inte flippen inte. Han bara drar & säkert med tanken att det inte blir någon konsekvens iallafall då det inte blivit det innan. Lång näsa på dig säger jag då, den här gången viker jag inte en tum. Han har utegångsförbud hela nästa vecka. Han har kompisförbud, tjejenförbud, spelförbud & datorförbud. Måtte det svida!

I morgon är det alla hjärtans dag & han hade planer som jag nu grusat. Eller, det är han själv som grusat dom genom att fullkomligt skita i vad som gäller. Sen att han inte ser det så förstår jag, jag såg inte heller det så under min tid. Jag är allas hatobjekt nu men det bjuder jag på. Är man mamma ska man vara mamma också, man ska inte vara en kompis till sitt barn…kompisar har dom på annat håll. Att vara ett mellanting tycks inte fungera så då får man göra ett val & som mamma anser jag inte att där finns så mycket att välja på. Mammaskapet kommer med vissa premisser & kan man inte infria dessa då ska man heller inte skaffa barn. Tyvärr. Sen att jag sitter här med mitt dåliga samvete är en annan femma, det är en smäll man får ta. Att han sms:at gör inte det hela lättare men jag står fast vid mitt beslut, det måste jag göra. Hur ska han annars lära sig & förstå att det är han som är barnet & det är mina regler som gäller? Att kompromissa funkar inte heller, det har vi försökt *SUCK*