Jag har alltid tyckt (& tycker fortfarande!) att OM man är beredd på att en dag ta emot blod pga en eller annan anledning så SKA man själv vara beredd på att ge. ALLA som kan & har möjlighet borde vara självskrivna blodgivare men ärligt får jag ju erkänna att jag inte alls levt upp till detta själv. Jag har sagt i flera år att jag skulle ta tag i det, anmäla mig & sen bli blodgivare jag också men åren har gått & tummen har envist suttit fast 
Tills en dag i juni månad då jag varit uppe på öron med Jonatan. När vi kom ut från sjukhuset & skulle dumpa honom vid bussen så framför mig låg blodgivarcentralen & när jag såg skylten fick jag en liten ”nu eller aldrig känsla” så jag flirtade med grabben som tog en titt på sin syster medans jag gick in & anmälde mig. Nu tog det där besöket sjukt lång tid då det var rusning pga blodbrist inför semestrarna men goa Jonatan härdade ut så jag fick anmält mig & jag fick gjort hälsokollen & sen var det bara att vänta på en kallelese utifall att jag blev godkänd 
Hade lite svårt att somna igår ska jag ärligt erkänna & när jag vaknade i morse så var magen i uppror pga nervositet. Inte över det faktum att jag skulle lämna blod i sig utan för nålen; jag är sjukt spruträdd! Det var ingen hungrig tanta som åt sin stadiga frukost & när den var i magen hade jag inte ro att dricka mitt kaffe & bara det säger ju allt…hehe. Valde istället att ta en tidigare buss in till stan för att få mig en promenad där jag samlade mod (mespropp, jag vet) inför det som komma skulle. När jag var & skrev in mig sa man att man var tveksam till om det ens skulle gå med nålen pga mina tunna blodkärl & det var väl mest det som gjorde mig nervös…
När jag kom upp för trapporna vid Kärnan kände jag mig ändå laddad. Detta var (är!) ju nått jag faktiskt velat under en lång tid. Väl på plats så var det öde på folk, jag fick snabbt fyllt i hälsodeklarationen & sen ta plats vid en ledig stol. Tjejan som kom fram för att vara den som skulle preppa mig tog en titt på min vänstra arm & mumlade över mitt tunna blodkärl. Hon flyttade sig snabbt över till högerarmen men konstaterade snabbt att den inte skulle funka alls. Tillbaks till vänster men sa ganska snart att hon skulle kalla på någon mer van. Alla fyra tjejer som jobbade var fram hos mig men tre av dom backade snabbt igen..haha. Den fjärde gav sig på att försöka & medans hon förberedde allt småpratade vi lite & hon sa ärligt att det var konstigt att man godkänt mig från början Men, hon satte nålen med flinka fingrar & 10 minuter senare hade jag lämnat min första blodpåse & det känns så fantastikt bra! Fick sitta kvar ett tag i stolen innan man ville låta mig gå upp + att jag var tvungen att äta nått innan dom lät mig gå hem. Träna i anslutning till blodgiveriet fick man inte så gymbesöket byttes mot en promenad i friska luften. Jag skulle ju annars begett mig in där som nu men det får vara så till onsdag då. Har ju två jobbnätter framför mig & då tight med tid…
Om 16 veckor så kommer där en ny kallelse i brevlådan & när jag kommer upp ska man kolla av hur det ser ut med ev ärrbildning efter nålsticket. Ser det bra ut så kommer jag att kunna lämna blod som alla andra men om inte så är alternativet att lämna mer sällan men i värsta fall inte alls. Detta förklarade hon berodde på mina tunna blodkärl; skulle jag tex en dag bli dålig så man måste ta många blodprover osv så kan dessa ärr efter deras nål göra kärlet obrukbart. Men som sagt…vi får väl se när dessa 16 veckor gått & självklart hoppas jag att jag kommer att kunna ge fortsättningsvis!
NU ska jag njuta av mitt kaffe & medans jag gör det kan du kika här!
@11:51
Jag önskar att jag kunde ge blod, men jag får inte eftersom jag går på medicin…
Men äter man medicin så får man ju inte lämna och då är där inte så mycket att göra åt. Den egna hälsan måste alltid komma först ju – jag hade inget att skylla på och det är sådana som jag som bör lämna