Skrev ju innan idag att gummans krångliga mage är tillbaka efter att ha varit bra ett bra tag & för att få igång hennes mage begav sambon sig till apoteket & rådfrågade personal där om vad dom rekommenderade. Han beskrev hela alltet, med de otaliga läkarkontakterna, mjölkallergidiagnosen osv & enligt personal berodde denna tillbakagång inte på att hon skulle fått i sig några mjölkprodukter som vi först misstänkte utan då skulle det vara nått som hon fått under en längre tid & det vet vi ju att hon inte fått. Personen på apoteket rådde sambo att åter ta kontakt med sjukvården & kräva en ny utredning. Vi har väl mer eller mindre varit tveksamma mot diagnosen hela tiden & helst efter att läkaren gav oss den per telefon, men samtidigt så blev ju magen bättre fram tills nu då…

Med sig hem från apoteket hade sambo ett pack Microlax då personen där menat på att det var av yttersta vikt att hon fick bajsat snarast. Ju längre tid som går dess mer ont får hon & hon blir mer rädd & detta kan sätta spår för framtiden i form av rädsla för att gå på toaletten över huvud taget. Kan ju säga att det var inget skoj alls att vara den hemska mamman som tvingades ge henne Microt, för att få henne medgörlig fick jag till & med bli arg. Fatta hur rutten man kände sig! Nu gick det ju bra, hon låg still & jag fick gett henne det + att hon märkte att jag tog försiktigt & det gjorde inte ont så vi blev snabbt vänner igen & fick pratat om saken…men ändå!

Det tog inte många meningar in i sagoboken förrens hon kände att det var på gång & hon blev snabbt ledsen, fick småpanik när hon insåg att hon skulle behöva gå på toa. Som det slet & drog i mammahjärtat när jag inte kunde annat än hålla om henne där hon satt. Måtte detta vara en engångsgrej för man känner sig så jävla rutten. Nu är ju allt frid & fröjd, magen är skött & dotter är glad över att det onda är borta. Wcbesöket gick smidigt & så snart hon insåg att det inte skulle göra ont som igår slappnade hon av & blev glad. Men som mamma mår man ändå ruttet…